ett samtal med stängda öron / klagoandens bön

jag sitter här intill väggen.
min ögon är svullna och röda
men min blick är klar som själva ljuset.

har du någonsin suttit vaken i dagar,
sett nätter förvandlas till dagar?

jag tänker på månens jakt efter solen
och gryningens mäktiga färger

jag tänker på hur overkligt det egentligen är,
att kunna iaktta en så universell bagatell;
som en solnedgång.

bara själva tanken på att jag tänker; är mirakulöst enkel,
men bygger på så många osannolika sammanträffanden.

min ensamma existens bygger på ekvationer bortom min uppfattning.

jag ser mig om i mitt rum av kreativitet och andas in känslorna
tankarna
visionerna
tiden.

jag tänker på kärlek, musik, dans, månen och tiden.
dessa kärnlösa ord som vi fyller med konkreta ting och händelser.
minnen om du så vill.

mina ögon blöder men är torra som ved.

jag bevakar fåglarnas morgonvals utanför mitt fönster
-undrar om de filosoferar om sin situation?

tänker en fågel på sin tillvaro i luften?

hyser gråsparven avund till torsken i havet för dess förmåga
att simma fritt i de blåa mjuka, våta vattnet?

längtar sillen efter att få dras med i vindens lekar och känna
värmen blåsa längs fjädrarna i luften, bort från det kalla vattnet
som är dess hem?

jag sitter här, vid min vägg.
och tänker att min hjärna är svullen av intryck och mätt på vakna timmar.
på tal om mätt.
min mage kurrar och jag är torr i halsen.

jag känner ett svagt behov av min älskades stämma. det växer.
småtimmarna växer och solen letar efter fönster att få måla med ljus.

plötsligt slutar ögonen svida.
det är en ny dag.

jag måste sluta prata med mig själv.

- sebastian "malte" carlsson
någonstans-i-rummet, 2009

Skillnad

det är som att gräva i sanden med såriga fingrar
det är som att öppna en gåva med gråten i halsen
du kan se det som ett öppet sår över din näthinna
jag pratar om det här med att...
Leva

själv så väljer jag att ignorera det som en våldtäkt i familjen
som en döende pundare i väggrenen
som en blödande kråka med överkörda vingar
du vet, det där folk kallar...
Medlidande

om du ser oss kanske du förstår hur vi känner
om du hör oss kanske du känner av att det brinner
då blir kanske du, liksom vi, bara ett offer
för det är vi alla, vi som är...
Äkta

kanske blir du, liksom jag, ett överhoppat hjärtslag
en omedveten tanke, eller en bortglömd namnsdag.
någon som alla missat, för att vi inte gör någon egentlig...
Skillnad

-Gustav "Malte" Nejlima
Någonstans-Efter-Solen-2009
...?...

vitt på svart; en sanning från min kärlek

det finns tusentals dikter och noveller jag hade velat pryda denna sida med, bukowski, ginsberg, whitman, fitzgerald och kerouac för att nämna några. men aldrig har jag blivit så överväldigad av en dikt och aldrig har mitt hjärta insett ett ords personlighet eller en menings uttryck så fulländat som av denna dikt... tack min mejram. detta är det vackraste jag läst.

och jag flyttade hemifrån så fort jag fick chansen
och målade upp mig själv som ett offer så fort det blev höst
låste dörren till resten av världen
och hällde kokande vatten över mina fingrar tills dem blev vinröda

och försökte falla för någon annan än dig
och såg lite annorlunda på livet
när stadens spöken
började leva igen

och köpte mig en ny värld
när jag var halvvägs in på dagboken
och när dem var som billigast på ebay

jag vaknade lagom till april
precis som du
och det blev vi
någon gång i mitten av maj

och alla mina regler för hur jag borde leva
suddades ut
och mina ögon sa aldrig mer orden:
"om du visar ödmjukhet så kan jag såra dig"

men jag slutade aldrig älska det.
och jag slutade aldrig älska dig.

Gillespie - A travel towards the unknown

And as we get further into the new area of the sun,
they pump their horns full with pain and discomfort,
only to let it out in a quick outburst along with the most carefully chosen set of notes.
Reading a piece in the same tempo from a paper would most likely set either your eyes or the paper on fire.
The trombone player has just let off ground, he's flying along with a mockingbird outside my window, and they both aim for the sun.
Dizzy breaks him off before he gets too separated from the band.
We're all in this together.
Mr. Gillespie surrender his soul to a row of outstanding arpeggios
and as he rise from the earth along with his drummer
who accelerate the beat in symbiosis with our leader and his fearless golden gun.
Somewhere up there I see that the sky and the clouds are all being' pushed aside as the trumpet cries out a series of heart aching melodies.
Every one of them furiously bringing us one step closer to the stars and beyond.
The bass player gives into the theme and everybody brakes off while the drummer caress his band mates every note with a constant boping on the ride,
marking every new chapter in this story with a fill on the snare.
We all float now; the duo seems to have captured the rest of us in a bubble,
which we all start hovering above ground in.
My stomach has gone from the most tense organ in my whole body to being a kind of peaceful brick giving me a centre gravity-point that I can hold to be in control of our
evolving state of being.
Just like a thunderstorm from a clear sky Charlie Parker turns into the shape of an animal, roaring out his inner demons in front of us and suddenly an explosion from his golden piece of pure love throws every single one of us straight into the sun.
None of us could have anticipated the result of constant rising in the degree of intensity and speed to be as revolutionary and insane as this.
If there is a God out there, he's not spending his time answering your prayers,
he's off listening to Mr. Parker and Mr. Gillespie turning his creation
upside down and inside out.
We all look at each other as the last note of the tune echoes on into eternity.
Charlie and Dizzy smiles at us with an extra large portion of understanding and secure emotion. You must understand; none of us knew where we'd landed and they both noticed this.
That's why they’re smiling.
Charlie puts his alto saxophone on the ground,
or whatever we're standing on, and sits down on his knees.
With a mysterious look on his face and with a hint of insanity in his eyes he says;
- Welcome home, boys. This is it.

- Gustav Carlsson
Somewhere-Over-The-Rainbow
2009

Maltes Resor: Djungeln Släpper Taget

Jag åker ner för en flod av vin med en kanot av vitt guld
Du står vid ett vattenfall och väntar på mig
Du ler
jag vinkar och tappar ena åran
du börjar skratta och jag närmar mig kanten
du tar upp en gyllene tiara ur din väska och slänger den över kanten
jag flyger ur kanoten med en åra i högerhanden och mina fötter har domnat
när jag är som längst ut i luften hör jag dig ropa
"fånga den! vi ses på andra sidan, då är det alltid vi! Fånga den bara!"
Tiaran flyger förbi mina ögon bort mot horisonten
jag slänger fram min vänsterhand med en manisk beslutsamhet
en beslutsamhet som endast överträffas av mitt hjärtas bultande längtan
Efter dig, efter att vara vi.
Jag fångar tiaran och faller.
det är säkert 50 meters fritt fall och åran glider ur mitt grepp
jag oroar mig inte för något.
jag har tiaran i ett fast grepp och dina ord klingar i öronen än.
4 sekunder går och jag hinner få grått hår vid tinningarna
innan sekund nummer fem går av stapeln landar jag med högerögat först
rätt in i en klippa vid strandkanten och vattenfallets slut.
mitt huvud förgörs likt en spegel som slängs in i en vägg
min hjärna exploderar och färgar all sand på stranden rött och rosa.
Det ser ut som en misslyckad efterfest där vid klippan. Det ser inte alls ut att vara kul.
Men det är det. En kropp ligger sönderslagen och avbruten vid vattenfallets ände. Vinet från fallet stänker på liket och jag ser allt från ovan och kan inte annat än klaga till dig över nyans-skillnaderna vinet och mitt blod emellan. Det funkar helt enkelt inte. Jag har för ljust blod.
Du ler mot mig igen och vi går bort från vattenfallets början och in mot djungeln. Du har tiaran på dig och jag vänder mig om en sista gång, där ligger den...
åran ligger nere vid liket, hel och orörd, som om ingen någonsin rört vid den. Det är en ganska vacker bild, ett deformerat lik ackompanjerat av en orörd åra. En sprängd hjärna, en blodtäckt strand, en flod av vin och tårar från ett vattenfall strax intill. Det är Max Ernst bortglömda och ännu-ej-påbörjade verk. Och vi lämnar det åt historien och spenderar resten av färden hem från djungeln hand-i-hand och din tiara glittrar mot solens sken och jag ler för första gången sen jag köpte min kanot på blocket för hela min månadspeng. Det känns som att djungeln har släppt taget, än en gång.

- Malte
Någonstans-i-mitten-av-kärlekens-djungel
2009

Att Följa Sitt Hjärta: Stigen genom helvetets två portar, Sorg och Vemod

jag vet att du sa att jag inte alls fick
men jag klarar det inte annars,
jag är i ett allt för dåligt skick

men jag har inga andra plåster,
jag har inga andra bandage
som hjälper mot känslan
att jag är ett okänsligt as

för om jag nu vill försöka
bli av med mina sår utav sorg
måste jag ord för ord,
rasera det som står kvar av min borg.

jag vill bli förlåten,
jag vill vara hel
jag känner mig lycklig
men ändå så stel
jag önskade att allt
va kvar som förut
samtidigt är det bäst
att det förblir som det är nu.

jag har älskat vår trygghet,
jag har älskat vårt hopp
jag tänker på när vi förvandlades
till en enda kropp
hur allt det vi upplevt,
allt de där jag kan minnas
har etsat sig fast
på mitt hjärtas själva hinna

att älska är något jag aldrig
kommer att välja bort
för Kärlek kan jag vandra
genom vått liksom torrt
men nu är jag trygg,
jag känner mig bra
förlåt mig men jag...
kommer inte tillbaks

Melankoli och en Barndomsvisa av en "vuxen" man

jag leker alltid om natten
bara så du vet
allt jag kan är allt jag vet och det blir aldrig bättre än så
jag försöker bli bra men att vara sämst är en obotlig sjukdom
och jag förmultnar snabbare för var dag

-

alla vet vi vad som krävs, en riktig evighetsmaskin
men fåglarna om morgonen sjunger bara för dig
och jag ligger här, ensam och kall
alla vet vi vad som krävs, förutom ett evigt undantagstillstånd
det krävs kärlek och hat.
Du låg helt ensam och pratade med månen
och när jag ringde dig på telefonen
de va då du sa:
"alla våra drömmar faller ner hit på jorden,
vill du stå där i regnet och fånga dem med mig?"
våra vänner ser de alla vet, att vi två kontrollerar tiden
med en kyss ifrån månen.

-

Kommer du stå på stationen
och vissla falskt med visselpipstonen
kommer du vänta på mig
trotts att jag inte kommer, för att hämta dig.
står du stilla i regnet, kommer du ta mig tillbaks
trotts att alla omkring tänker på samma sak
vi har pratat å vi pratar än
om kärlek, hat och sanningen
å när vi landa på månen
föll den första riktiga tåren

det är nu du ska säga; jag älskar dig
för ikväll är enda natten som du får med mig

när verkligheten slår till igen
då stannar tiden och se här sen
då jag dödar pirater och räddar fagra prinsessor
som blir bestulna på kärlek av gamla ondsinta häxor
här rinner känslorna långsamt likt en flod förbi
och tiden vi haft tillsammans är en båt klädd i kärleksmani
jag vill ju bara älska dig men att stå helt still är ingen grej
som jag vill uppleva igen.
vi håller hårt om alla tårarna
å gömmer dem bland årorna
till skeppet vi åkt på sen vi fann varann
å nu lättar vi ankar mot en främmande strand

det är nu du ska säga; jag älskar dig
för ikväll är enda natten som du får med mig

-

SLUT PÅ KAPITEL 12!

-Gustav Carlsson
Någon-stans-i-dimman-av-april, 2009

Roskilde är Kärlekens Synonym

67 dagar utan sol
67 dagar spelar kärleksmelodier på en söndrig fiol

i väntan på allt de där
i väntan på all kärlek utan besvär
det är precis där jag står och fryser
det är där jag står och sjunger en hymn
det är där jag lagar mitt hjärta med ett sista stygn.

67 dagar utan dig
67 dagar måste jag vänta innan du håller om mig

i väntan på alla sår
i väntan på alla tårar som bara flyter på
det är precis så jag mår när jag fryser
det är så jag mår när jag sjunger en hymn
det är så jag mår när jag lagar mitt hjärta med ett sista stygn

67 dagar! det börjar bli akut
67 dagar tills kyssen, som aldrig får ta slut.

-Gustav Carlsson
Någon-stans-på-väg-mot-solen, 2009

Början på något nytt...

Jag lägger känslorna på hyllan nu.

Inget kommer handla om kärlek hädanefter,
allt som behandlas är nytt, inga rester.

Jag kommer ge mig in i miljöer och karaktärer,
jag koncentrerar mig nu på alla ruttna städer.

Alla tankar om dig, mig och alla andra är passé,
mina känslor var ändå aldrig menade att bli succé.

Det kanske är lika bra nu när våren är här
att få byta om, ta nya tag och kanske byta artär.

Få nya krafter, nytt blod i ådrorna
slippa det gamla och använda årorna.

Mitt liv är en kanot ner för en forsande flod,
det är lika bra att njuta innan man hostar blod.

Visst måste det vara nyttigt, eller vad säger du?
Att jag lägger känslorna på hyllan, redan nu.



Då var det efter lång väntan slut på kapitel 11...
Och ni kan ha de bra.

Gustav "Malte" Carlsson
-Någon-stans-i-skuggan-av-världen, 2009

Du är en fin sammansättning molekyler

Jag sitter jag skriker jag sjunger jag gråter
Jag tänker inte buga eller truga för en order inom mig eller dig.
Vi lever inte ens en gång, vi lever nätt å jämt över huvud taget.

Jag tänker inte avsluta livet som en fikapaus på Kungsgatan med Emil Jensen
Det är så allting börjar, men jag kommer dö utan eftertexter.
Och ni kommer inte fatta någonting.


Improvisationen kommer bli min död.

Skavsår på mitt papper

Hon vandrar ut genom stadens portar,
hon låter vinden blåsa förbi
hon tittar åt vänster,
hon vänder kinden mot väst
hon drar in luft i sina lungor
för att sedan blåsa bort

hon landar mitt i en trädgård
hon landar mitt på en äng
hon vänder sig mot kameran
och ler som hon alltid gör

jag sitter framför teven,
och önskar att det leendet var mitt
jag skakar och jag svettas
jag letar efter någonting mer
det har dött ett barn i mitt rum
men jag sluter ögonen och njuter ändå
Jag damsugar imorgon.
det är aldrig för sent

hon är förevigad för alltid
men ändå tynar hon bort

när jag har slutna ögon
kan jag känna hennes doft

vi har länge dansat runt varandra
jag i soffan
du på en äng

du flyger tillbaks till grinden men vänder dig bort
du låter allting passera
för att sedan plötsligt säga STOPP!
-Jag är less på de här...
-Jag vet vad som händer, jag vet allting som skrivs.

Men det spelar nog ingen roll.

om jag haft tinnitus önskar jag
att det lät som när din port gnisslar om natten.

-G. Sebastián Carlsson
Någon-stans-på-andra-sidan-Malmö, 2009

En Vettskrämd Solstråle

Solen skiner starkare och med stänk av orange ilska

Tror du att den skriker på oss?

jag tror
jag hoppas
jag önskar

att folk stannar upp i några minuter när de ser solens sken
och tänker efter

för det är mycket ni kunnat göra så mycket bättre.

ingen dikt, bara ord.

Natten rider längs med sanden
månens vrål dränker sorgen
...som slår emot stranden

det är mycket folk i rörelse men jag står still
jag ser dig vart du än går
jag hör din röst vart du än står

det är mycket vi har gått miste om,
det är mycket vi glömt
att du är som åska, att jag är som regn

"perfect match" står det i tidningen
jag undrar hur man kan tillåta
att folk tjänar pengar på lögner

fler ord försvinner
flera ord dör
de flesta orden är på fel plats
vid fel tillfälle

och du hör bara hälften av de gånger jag säger
att jag älskar dig.

Ett Skämt som får dig att Gråta

Och vi log när hon sjöng "tiden den stannar när vi rör vid varandra"

Du för att du tänkte på vad din kompis sa igår på festen

och jag för att jag insåg att jag ingen tid har
och ingen beröring.

Så vad väntar vi på?
Ja just det...

.
...
.

Att Jag Kunde Glömma

Är du singel?
- Nä, jag e bara ensam.

Gustav -
Någon-stans-på-andra-sidan-kärleken, 2009

Även om vi gick en kort bit så tror jag att vi någonstans på vägen, såg en glimt av evigheten...

VI ÄR BÅDA VATTEN
Jag tror att våra fyra ensamma hjul
jobbade för mer

än att bara trotsa vinden
som blåste oss i fel riktning
inatt, vid det stora blå.

Jag tror,
att vi tillsammans insåg,
att det vi stundtals stod bredvid,
var någon slags tidlös glädje.
En glädje som inte handlar om leende
och bekymmerslösa tider,
utan om själva centrum av Liv.

Där vi gick till fots,
tror jag att vi kan ha sett en glimt
av Evigheten.
Jag tror att vi två ihop,
kan inse mer därtill,
fler tidlösa riken,
fler eviga känslor,
än våra medfödda fingrar
kan rada upp
framför våra medfödda ögon.

Och även om vi gick en kort bit
så tror jag att vi någonstans på vägen,

såg en glimt av evigheten...

Vi båda är vatten

-Gustav S. Carlsson
23:50
30/3-09
Någon-stans-i-Djupadalsparken

Ett måste utan mening

Jag går klädd i atombombsskor,
hög hatt av aska och stoff.
Mina byxor är täckta av era samvetskval,
min brist på sympati för era brott

Välkommen till verkligheten
Välkommen till ditt fördärv

Om Leonardo valde mina Ord

vatten ensam Amsterdam Amerika kaniner eremiter erektion ondska kantarell eller erinra rakapparat atom omständlig ignorant antik tidning ingenting ingå gående demoner erkänna namnge genuin introduktion onsdag aggression onanera rasera radikal alkoholist stämpel elektricitet etui . . .

Vatten flyter längs gatan där jag går.
Jag är ensam i Amsterdam.
Kaniner fyllda av ondska
infiltrerar varenda atom i deras närhet.
De är demoner instängda i svarta skinn-etui
i djävulens skolväska...

det Brinner på Vattnet

8 meter över gränsen, kavajen spänner åt,
alla hans nerver löper längs med ärmarna
han behöver nog en båt.
han vänder ryggen mot
han krälar i stoftet
hans liv återvänder i en sekund
slungas tillbaka i havet
han stirrar djupt in i de ögon,
där det brukade finnas en själ
han frågar sig själv om framtiden
svaret handlar bara om det förflutna och han blundar
knuffar allt åt sidan
går av scenen
ner i sanden
ut på bryggan
ner i vattnet
nu är han hemma igen.
ett kyligt stänk vatten täcker hans mage
och håret ligger som klister längs naveln

fanns det verkligen en själ i ögonen förut
eller har han lurat sig själv och sitt hjärta?
är fläcken av vattnet eller av sorgen som var för stor
för hans inre
och därför flytt ut genom närmaste porer i huden?
nådde han verkligen hem efter bryggan
eller är det bara ännu ett stopp på vägen till undergång?
han behöver nog en båt.


Slut, på vilket jävla kapitel de nu än må vara.

- Gustav Carlsson, 18/3-2009
Någon-stans-i-Ingen-mans-land

rysningar om natten

Att smärta kunde göra så ont
Att längtan kunde vara så länge
Att sorg kunde vara så sorglig
Att ångest kunde vara så hemsk
Att ovisshet kunde vara så osäker
Att säkerhet kunde vara så förrädisk...
Att jag kunde vara så instabil.

saker som jag varje dag intalar mig om motsatser till.

sanningen finns närmare än någon tror.
jag borde verkligen skaffa en personlig känslo-tränare.
någon som känner mitt inre bättre än jag själv...

Kapitel Ett av Tre i följd...

Du är metall, dina tankar är frusna och kyliga...

Jag är trä, mina tankar andas

Du läser i rätt rikting...

Ord från Sympatins Dunge

Det var en gång en bit metall
Han sken av skimrande silvrig yta och folk uppskattade hans yttre,
för det var det enda man såg.
Hans tankar verkade svåråtkomliga och hans humor verkade stel,
folk omkring förstod sällan.
Men de som kände honom sen förr, visste mycket väl hur han fungerade.
Många av oss gillade det, somliga älskade det.

Jag är ett fint stycke trä, jag har inga direkta skavanker
och om någon skulle finna någon sådan är det säkerligen inget som folk bryr sig om.
Folk blir dock inte imponerade av mitt skinande yttre,
jag har ju inget.

Jag har många vänner, trä är så användbart.
Trä går att anpassa efter det mesta.
De går ju metall också men... Det är en annan sak.
Metall är alltid metall, oavsett hur det används.

Trä är alltid trä, men det är fyllt av så mycket olika saker
beroende på hur det används och var man hittar det,
och vilken sorts trä det är!
Därmed inte sagt att det ena är bättre än det andra.
Men detta är en historia om vad som kan hända,
om trä och metall ligger intill varandra för länge...

Träplankan & Metallbiten

Det var en gång en fabrik där alla möjliga sorters material
stod staplade bredvid varandra.
Här möttes en dag en planka trä,
och en bit metall.

Runt omkring dem fanns både gummibitar, plywood,
lerhögar, gräsplättar, glasskivor,
ja de mesta du kan tänka dig.

Men just idag fann Metallbiten Träplankan och de kom så bra överrens.
De kompletterade varandra utmärkt!
När Träplankan inte orkade så kunde alltid Metallbiten hjälpa till
och när Metallbiten var för skarp eller styv
för att kunna vrida och böja sig dit han behövde,
kunde alltid Träplankan hjälpa honom.

De kom på att de borde bygga ett snyggt skåp av varandra,
där de kunde göra fiffiga anordningar för olika prylar inuti.
De blev så uppspelta kring detta och startade på en gång.

Träplankan delade upp sig i olika delar som gjorde själva utsidan av skåpet,
Metallbiten smed till lite gångjärn och några platta ytor,
bearbetade dem utifrån att olika saker skulle kunna få plats i utrymmet
och gjorde helt enkelt insidan så praktisk som möjligt.

När skåpet äntligen var klart efter många hårda timmars arbete
var det helt perfekt, alldeles underbart, ja du skulle sett det!
Folk kom från hundra tals mil för att se detta vackra och praktiska skåp,
folk verkade inte få nog av det!

Så efter att ha skrivit ner hur de gjort för att bygga skåpet hoppade de isär
och satte ihop sig till sina ordinarie utformningar,
träbitarna sattes ihop till Träplankan
och skruvarna, gångjärnen och all annan metall sattes ihop till Metallbiten igen.

De båda var så glada över succén att de bestämde sig
för att fortsätta träffas och smida idéer,
de var ju vänner sen innan också så att leva ihop verkade hur kul som helst!

Tiden gick och de låg intill varandra
år efter år, de förblev goda vänner,
och som alla relationer bråkade de titt som tätt,
men inget allvarligt.

Men så en dag kände Träplankan hur de skav i hans högra hörn.
Metallplankan förstod ingenting och brydde sig inget vidare heller,
hade Han fått en repa hade han bara slipat lite sen så hade ingen sett någon skillnad,
därför förstod han inte riktigt vad Träplankan gnällde om.

Men Träplankan var ledsen,
han ville inte hyvla bort en stor bit av sitt högra hörn,
det hade sett jättefult ut och han hade blivit handikappad på kuppen.

Efter några nätter till så vaknade Träplankan av att en hiskelig smärta vred sig i hans hörn, han märkte att Metallbiten skav in i hans sår.
Han väckte Metallbiten som sa förvånat:
"Nejdu, jag kände då ingenting! Väck mig inte igen är du snäll, godnatt på sig, nu måste jag fortsätta sova."

Men Träbiten blev arg och sa:
"Så här kan de inte fortsätta!
Du märker inte hur ont jag får av ditt skavande och hur hård och vass du är.
du märker ju ingenting! Inte ens om du så klöv mig på mitten!"

Metallbiten kunde inte för sitt liv förstå varför Träplankan blivit så känslig.
"Äh de går över" sa Metallbiten och somnade genast om.

Fler dagar gick, snart gick en månad
och Träplankans sår började förmultna och han blev blek
och mådde dåligt varje dag.

Till slut kom han å tänka på att han inte umgåtts
med något organiskt material på flera år,
Metallbiten trivs inte så bra ihop med annat trä
och Träplankan hade inget emot annan metall
så de hade bara blivit så att de båda bara umgicks med metall,
och en å annan silverstång och mässingsplåt.

Som en förnimmelse förstod Träplankan
att om han fortsatte leva med Metallbiten
skulle han tillslut förmultna helt.
Han var tvungen att fly.

Han begav sig tillbaka till skogen,
där han visste att han skulle finna fler som sig själv.
Han kom inte mer än två minuter in i skogen förens han träffade sin gamle vän Grenen. Grenen hade legat i en annan fabrik men de kom från samma träd ursprungligen.

Träplankan blev så fruktansvärt glad
och Grenen sa åt honom att stanna så länge han ville.
Och de gjorde han.

Med tiden kom andra gamla vänner dit också,
en gammal gräsplätt han träffat en gång på en fest,
de hade kommit så bra överrens.
Gräsplätten berättade att han flyttat till Berlin ett tag
men sen kommit tillbaks för han saknade sin skog.

Träplankan levde här i år därefter
och det tog inte ens en dag innan förmultningen på hans högra hörn
var läkt och han sken som solens starkaste stråle.
Hans bark hade blivit brun-gul i sin nyans, som gammalt guld var den,
så glad var han.

Vad Träplankan insett var;
att man kan göra många bra hybrider,
utav metall, trä och andra individer.
Men att leva sida vid sida med en sådan rival,
går endast om man själv, är av samma material.

En historia om kortsiktig vänskap och långsiktigt hat
av Gustav S. Carlsson.
11/03 - 09
- på andra sidan av din gata.

ett brev i tusen bitar

Jag såg henne gå ut genom min dörr
lämna mitt rum, min närhet och mitt liv

hon lämnade mig för de drömmar
och de hopp om ett liv hon
Alltid haft

jag hörde hennes steg trotts att hon var
på andra sidan jorden
men hennes andetag var fortfarande i min nacke

jag såg henne sväva ovanför molnen, utan mig
jag hörde henne skratta, jag hörde henne må bra
allting förutan mig

jag öppnade mina ögon,
hon låg kvar i min famn
jag kände hennes andetag i min nacke,

men fotstegen var hennes hjärta
som bultade
och jag tror det är för mig.

men jag kan inte hjälpa att undra
var detta en dröm eller en framtid?

I väntan på Framtiden

Jag känner att jag nu påbörjat resan, jag läser snart som jag vill,
men jag skriver fortfarande.

Generationen är som alltid en ojäst deg
som behöver bli bearbetad
men denna gång är det Vi som är både degen och verktygen.
vi kan göra vad Vi vill nu


Varför gå miste om en chans till revolution?

Kapitel 9 är slut.
snart har kapitel 10 premiär

Tankar om nuet

Kanske är det dina andetag
eller så är det ditt leende...

Kanske är det din röst
eller så är det din kropp i rörelse...

Kanske är det hur du håller mig i din famn
eller när du kysser mig, så som bara du kan...

Kanske är det dina guldbruna ögon som skiner upp när jag ser dig
eller så är det din doft, din hy, ditt skratt och all lycka som du ger mig

för något speciellt är det som får Mig
att känna mig som bäst med Dig.
och ingen annan.


ÄNTLIGEN SLUT PÅ KAPITEL 8, 07/02-09, Kl. 11:23

Känslor från en patetisk människa

det var nu en vecka sen jag kunde blunda utan att gråta

när jag blundar idag känner jag dina läppar mot mina
när jag blundar inatt är jag intrasslad i någons armar, det är dina
när jag blundar nu ser jag dina vackra guldbruna ögon
jag öppnar snart mina ögon igen...

jag klarar inte av att rimma längre
för varje dikt mår jag bara sämre

men jag måste, det är det enda jag har kvar
det enda som ger uttryck för varje andetag jag tar

det är inte lätt att prata i tårar
i en värld fylld utav hjälplösa dårar

jag vill inte vara en del av denna världen längre

En intressant teori om varför kärlek inte har någon tyngdlag

hoppar du så hoppar jag.
vi lever inte längre än ett sandkorn

kommer du, lever jag
vi har inget annat här på jorden ändå

känner du, så som jag
hur hade det känts om det regnade från andra hållet?

börjar jag, slutar du
går jag långsamt eller snabbspolar världen

vet jag, vet ni
när jag fick min själ ingick ingen försäkring..

kan du, misslyckas jag
en önskan är inget värd utan en uppfyllelse

engelska, franska, svenska
inga språk förklarar tillräckligt om mina känslor.

världen växer, jag krymper
sorgen ökar och själen brinner

älskar vi, så lyssnar de noga
det är en intressant teori om varför kärleken saknar tyngdkraft...

när vi pratar, svävar jag
och molnet jag svävar på regnar och skakar.

jag börjar tömmas på energi och saltvatten
och i år kan vi väl skippa 14:e Februari?

Lyckoni en söndagsmorgon

Idag är allt jättebra
idag mår jag som en lärka i solens gassande närvaro
om varje dag vore som denna dag vore livet en dans på rosor
jag känner underbara dofter överallt
jag ser vackra blommor och gräsets sken likt en smaragd,
allt får mig att le
att bli påmind om hur glädjen är som bäst
varje vindpust är en lätt bris
varje solstråle är sommarens rus
fan vad glad jag är för att få leva, en dag som idag.


Lögner rimmar dåligt.

Anledningar till en Bakfylla

för att jag är så jävla ensam
för att allt känns så hopplöst
för att jag inte vet hur fan man hanterar den här situationen
för att jag känner mig så meningslös
för att jag tvivlar på Allting just nu
för att jag försöker lära mig att hålla inne tårarna
för att du är så långt borta, men ändå så nära
för att jag inte vet vad du gör nu eller vad du tänker
för att jag har så många frågor men inga svar
för att jag behöver dränka mina sorger
för att jag inte klarar av att leva i verkligheten
för att jag plötsligt står helt utan Någonting Alls
för att jag är så jävla patetisk
för att jag mår så jävla illa
för att jag ångrar att jag går upp ur sängen på morgnarna
för att jag gör allt för att slippa tänka
för att det finns för mycket som påminner om dig, om mig,
om oss. om Lyckan.
för att jag inte är värd någonting längre
för att jag egentligen, bara, rakt upp och ner,
utan några kompromisser
Vill Ha Dig Tillbaks.



Slut på kapitel 7...

Svävandes i tomma Intet

jag har aldrig känt mig så obefintlig
så hjälplös
till och med hemlös
jag är inte mig själv någon stans
än i dina armar

jag har aldrig varit så obefintlig
så meningslös
som i en bortglömd kuvös
jag har inget syfte och ingen längtan
mer än att få ligga trygg i din famn

jag har aldrig varit så sårad
aldrig släppt fler tårar
jag vet inte var det ena börjar
och det andra slutar
det känns bara som att dessa tårar
hade kunnat bli mina sista memoarer

jag minns, jag minns
det är allt jag gör
jag ligger här och minns
tillbaka, som om jag har legat här i åratal
utan Dig.

jag har aldrig känt mig så obefintlig
så meningslös
så tragisk
så hopplös.

Ett liv i en mardröm

Jag tänker inte skriva något om det här.
Jag tänker inte ladda upp några sorgsna bilder
jag vägrar prata om det med någon av er.
just nu vill jag bara höra dig gråta...
för att se om du i alla fall kan Gråta så som jag gråter nu

Smutsiga Kängor och Gårdagens Tårar...

Vad är ett liv utan några risker?
Varför värker magen när hjärtat brister?
Jag är rädd, osäker och bortom all räddning,
men vad är sann kärlek utan spänning?


Vad fan är det för fel på självförsvaret
när man automatiskt nekar det uppenbara svaret
oavsett Hur man letar, oavsett Var man metar,
så får man bara upp smutsiga kängor och gårdagens tårar
och alla minnen blir till kalla kårar.


"Att tiden alltid förändras är det enda som alltid kommer vara detsamma"
sådant har jag fått höra sedan barnsben, av Alla
Alla omkring mig och alla vid min sida
men det är först nu jag insett
att tiden verkligen är förbi
Tiden som en gång var Min
men även Din
nu är den förbi
och likaså är Vi


Jag drunknar i det kalla och dystra havet
ett hav fyllt av lögner som undviker svaret
oavsett Hur man letar, oavsett Var man metar,
så får man bara upp smutsiga kängor och gårdagens tårar
och alla minnen sticks som sylvassa nålar.



- Gustav Carlsson
Någon-gång-vid-Tidernas-Slut, 2009

Slut på Kapitel 6...

Det Värsta Brevet av dem Alla

Solen står på och mina tårar förångas
jag minns inte varför jag gick hit
jag minns inte varför jag stannade kvar

kanske för att kärlek och hat bara är synonymer,
för något vi inte förstår
eller för något vi inte kan få
oavsett var i livet vi står

regnet låter så underbart
när det faller på mitt hår
jag tänker aldrig återvända hit

men det är inte regnet som låter
det är min klocka som tickar
jag drömmer igen,
jag är inte framme riktigt än...

jag väntar fortfarande på din insikt.
för endast Då, kan jag verkligen förstå
mina känslor; Regnet och Solens språk...

- Okänd
Någon-annan-stans, 2009

Tankar kring en månes dröm

Det är natt nu
himlen lyses upp av sin måne
men månen är längre bort än så
och även Din själ blundar ibland

Det är natt nu
men ingen sover
för ingen har någonsin vaknat
inte ens fåglarna orkar flyga inatt

Det är fortfarande natt nu
även om bilarna börjar tuta
och ljuset börjar klarna
så kan vi fortsätta blunda

Men det är aldrig natt då
om du vaknar,
om du lever,

om du tänker.

för Vaken, Levandes, Tänkandes
är alla motsatser till Drömmen


därför önskar jag att det vore sanning,
det jag sa förut..

Att det vore natt nu

- Gstv Crlsn
Någon-gång-under-månen, 2009

En svart-vit berättelse

Vi gick åt samma håll i tre minuter
vi pratade i mun på varandra
jag kysste dig
och då vände du dig om
det var nog inget fel, med det jag gjort
du var bara inte redo, tänkte jag
och det var nog inte jag heller
men jag fortsatte att gå
och jag blundade hela tiden för jag visste att Jag,
skulle bli helt röd om kinderna,
när våra blickar möttes än
En Gång.
Jag gick och jag gick,
det kändes som att jag gick ett helt liv
men det var som vanligt bara ett par minuter.
Jag tog ett djupt andetag när jag kände att det kom vatten i mina skor
vatten i mina skor.
det var en obehaglig känsla, likt som när en fågel som faller
Död från himlen och jag andades ut.
Du stod inte längre vid min sida
Du var inte trängd bakom min skugga
Du var inte framför mig i vattnet.
Jag var ensam och kall och våt-

Men jag ångrar inte att jag kysste dig

Slut på kapitel 5.

Jag heter Gustav och jag gillar inte världen.

hur kan hjärtslag bestå när vi styrs av maskiner
vem har rätt och vem har fel när alla bara lider
hur kan hjärtslag bestå när vi snackar skit om våra nära
vad hjälper krig och våld när ditt barn dör för en främlings ära?

hur kan andetag få luft när vi säljer vår frihet
utan att ens få betalt
hur kan andetag få luft när vi förorenar marken
där vi själva odlar vår mat?

men ingen hör mig trots att jag skriker för full hals
och våra politiker beter sig som om vi inte ens fanns
de bara predikar om finanskrisen och varje persons plikter
en uppenbar misär och hopplösa konflikter

min kropp den strejkar den vill inget mera
det är nog på tiden att jag omvandlas till lera
mitt hjärta vägrar slå, min luftstrupe är bruten
det är bäst att skita i allt och dö med näven knuten.

Det står illa till
ni måste hålla med om att de står så jävla illa till...

För det står så Jävla, Illa, Till.

Tidlösa tankar och ett Hopplöst begär

När Tiden vandrar genom din trädgård,
stannar upp och tänker sig för.
Be då henne dela med sig av det,
hon både ser och hör

Du bör fokusera dina tankar
och tänka noga för att det är så,
att ditt liv står på spel,
nu när tiden ser på

Hon har sett världen rasa samman
hon har sett naturen få slut på skörd
Men nu när hon har stannat,
verkar ingen ha blivit rörd

För här har hon alltid varit
och hon är här ännu
men ständigt lär hon förändras
och till slut går hon i tu

Därför Tiden går aldrig bort
men stannar heller aldrig kvar.
Lika skört som månen i skyn
lika romantisk, ljus och klar

Skriv klart kära vän. Det är din Tid också.

Ofärdig dikt till offentligheten
- Gustav Carlsson
Någon-gång-under-kriget, 2009

sortimentet flagnar sönder

Sortimentet flagnar sönder...
jag läste nyss igenom min gamla tanke-bok
en bok jag fyllt av tankar.

jag läste säkert 20 sidor innan jag fann något som stämmer
men det säger mig egentligen ingenting

Det säger Allting.

här är den i varje fall:

På andra sidan stan brinner bilar och folk blir slagna.
Hur kan Du le när sådant blivit en vana?
Jag tänker på ett barn i Tanzania som aldrig får se världen
Vare sig min eller sin egen.
Han som letar mat bland sopor och rester
Och DU,
som planerar din nästa semester
Du kan dra åt helvete med din jävla pension
dina sparpengar, ränta och kärlek till vår nation
jag går och lägger mig, förbannad & besviken.
Med en känsla av att vara Helt Jävla, Efterbliven

-Gustav Carlsson,
Någon-gång-under-jorden 2008.

Konstiga Konspirationer och Oskyldiga Ornament

Tom i huvudet
Klen stämma och rostiga tänder
Jag tänker alltså finns du.
för du är allt jag tänker på

även när jag sover tänker jag
men jag vet ingenting
och vi vet ännu mindre tillsammans.

Dårar som springer runt nakna utan
Utan
helt utan. helt enkelt.

Ni vet vad jag menar för det är Ni som väljer deras kläder
väljer vad de ska ta på sig
och ta av sig
Utan att tveka ger deras sinnen vika
och delar med sig till dig och mig
ofrivilligt.
För det är så vi styrs,
genom att ofrivilligt påverkas
tills vi av egen fri vilja klär av oss
de kläder vi haft på oss sedan urminnes tider.
en tid som försvann ner i sanden medan deras makt stannar kvar och växer
men vi blundar och säger

NEJ.

vi tror inte att dem finns

En motsats till PMS? Stå-upp komedi

Steven Wright har sina stunder.


undrar om jag blir lika berömd som Blondinbella om jag berättar att jag ska köpa en Samsung HMX20C Full HD videokamera denna vecka?


Dagens huvudfråga:
Kan ett djur hamna i koma?

Likt en döende gam känner jag hur mina medmänniskor törstar efter att se mig falla ner från himlen för att försvinna från jordens yta i ett blödande svinn av kannibalism och förtappad sympati. Resterna må bli en del av kretsloppet men min själ lär för evigt sväva mellan livet och den gyllene evigheten.


Men till den som tvivlar på hoppet: Inget är så instabilt som lycka. Men lycklig, det är jag. För jag tror på att lyckan är instabil. Tro är en stark och abstrakt formel för kontroll och självkänsla. Saknar du tro?

"Men är inte alla fyllda av tristess när man levt i cykler en längre tid? Enformighetens zeitgeist är slutet för mänskligheten. Marx var nog framme och snusade på utvägen om jag får agera lekman en stund."

-End of chapter 4 in the Book of Life. Kaptenen har sålt ankaret och stulit den enda räddningsbåten ombord. Alle man på däck och ta med en megafån och papper&penna, revolutionen är nära. BÖRJA LETA!

"När du tappat bort dina skor ringer du alltid mig"

I morse fick jag ett samtal av en gammal bekant
Hon hette Eva på den tiden men nu,
har hon bytt
igen.
Kathy kallas hon men det står Karin på hennes körkort. Hon sa att hon tappat bort sina skor som hon köpt av mig för 10 år sedan. Jag höll med.
Det var ett par borttappade skor. Ingen tvekan om saken.

Jag gav henne ett löfte som hon själv bröt innan jag hunnit avsluta meningen, men så går det när gamla vänner ringer tillbaks efter 10 år för att dem har tappat bort sina skor.

För bara en timme sedan hittade jag ett par gamla skor i min källare, jag kom i samma stund på, att jag nog aldrig sålde skorna till henne.

Livets bok är redan utläst men ingen har skrivit klart sista kapitlet.
Men nu slutar tredje kapitlet.