Maltes Resor: Djungeln Släpper Taget

Jag åker ner för en flod av vin med en kanot av vitt guld
Du står vid ett vattenfall och väntar på mig
Du ler
jag vinkar och tappar ena åran
du börjar skratta och jag närmar mig kanten
du tar upp en gyllene tiara ur din väska och slänger den över kanten
jag flyger ur kanoten med en åra i högerhanden och mina fötter har domnat
när jag är som längst ut i luften hör jag dig ropa
"fånga den! vi ses på andra sidan, då är det alltid vi! Fånga den bara!"
Tiaran flyger förbi mina ögon bort mot horisonten
jag slänger fram min vänsterhand med en manisk beslutsamhet
en beslutsamhet som endast överträffas av mitt hjärtas bultande längtan
Efter dig, efter att vara vi.
Jag fångar tiaran och faller.
det är säkert 50 meters fritt fall och åran glider ur mitt grepp
jag oroar mig inte för något.
jag har tiaran i ett fast grepp och dina ord klingar i öronen än.
4 sekunder går och jag hinner få grått hår vid tinningarna
innan sekund nummer fem går av stapeln landar jag med högerögat först
rätt in i en klippa vid strandkanten och vattenfallets slut.
mitt huvud förgörs likt en spegel som slängs in i en vägg
min hjärna exploderar och färgar all sand på stranden rött och rosa.
Det ser ut som en misslyckad efterfest där vid klippan. Det ser inte alls ut att vara kul.
Men det är det. En kropp ligger sönderslagen och avbruten vid vattenfallets ände. Vinet från fallet stänker på liket och jag ser allt från ovan och kan inte annat än klaga till dig över nyans-skillnaderna vinet och mitt blod emellan. Det funkar helt enkelt inte. Jag har för ljust blod.
Du ler mot mig igen och vi går bort från vattenfallets början och in mot djungeln. Du har tiaran på dig och jag vänder mig om en sista gång, där ligger den...
åran ligger nere vid liket, hel och orörd, som om ingen någonsin rört vid den. Det är en ganska vacker bild, ett deformerat lik ackompanjerat av en orörd åra. En sprängd hjärna, en blodtäckt strand, en flod av vin och tårar från ett vattenfall strax intill. Det är Max Ernst bortglömda och ännu-ej-påbörjade verk. Och vi lämnar det åt historien och spenderar resten av färden hem från djungeln hand-i-hand och din tiara glittrar mot solens sken och jag ler för första gången sen jag köpte min kanot på blocket för hela min månadspeng. Det känns som att djungeln har släppt taget, än en gång.

- Malte
Någonstans-i-mitten-av-kärlekens-djungel
2009