Träplankan & Metallbiten

Det var en gång en fabrik där alla möjliga sorters material
stod staplade bredvid varandra.
Här möttes en dag en planka trä,
och en bit metall.

Runt omkring dem fanns både gummibitar, plywood,
lerhögar, gräsplättar, glasskivor,
ja de mesta du kan tänka dig.

Men just idag fann Metallbiten Träplankan och de kom så bra överrens.
De kompletterade varandra utmärkt!
När Träplankan inte orkade så kunde alltid Metallbiten hjälpa till
och när Metallbiten var för skarp eller styv
för att kunna vrida och böja sig dit han behövde,
kunde alltid Träplankan hjälpa honom.

De kom på att de borde bygga ett snyggt skåp av varandra,
där de kunde göra fiffiga anordningar för olika prylar inuti.
De blev så uppspelta kring detta och startade på en gång.

Träplankan delade upp sig i olika delar som gjorde själva utsidan av skåpet,
Metallbiten smed till lite gångjärn och några platta ytor,
bearbetade dem utifrån att olika saker skulle kunna få plats i utrymmet
och gjorde helt enkelt insidan så praktisk som möjligt.

När skåpet äntligen var klart efter många hårda timmars arbete
var det helt perfekt, alldeles underbart, ja du skulle sett det!
Folk kom från hundra tals mil för att se detta vackra och praktiska skåp,
folk verkade inte få nog av det!

Så efter att ha skrivit ner hur de gjort för att bygga skåpet hoppade de isär
och satte ihop sig till sina ordinarie utformningar,
träbitarna sattes ihop till Träplankan
och skruvarna, gångjärnen och all annan metall sattes ihop till Metallbiten igen.

De båda var så glada över succén att de bestämde sig
för att fortsätta träffas och smida idéer,
de var ju vänner sen innan också så att leva ihop verkade hur kul som helst!

Tiden gick och de låg intill varandra
år efter år, de förblev goda vänner,
och som alla relationer bråkade de titt som tätt,
men inget allvarligt.

Men så en dag kände Träplankan hur de skav i hans högra hörn.
Metallplankan förstod ingenting och brydde sig inget vidare heller,
hade Han fått en repa hade han bara slipat lite sen så hade ingen sett någon skillnad,
därför förstod han inte riktigt vad Träplankan gnällde om.

Men Träplankan var ledsen,
han ville inte hyvla bort en stor bit av sitt högra hörn,
det hade sett jättefult ut och han hade blivit handikappad på kuppen.

Efter några nätter till så vaknade Träplankan av att en hiskelig smärta vred sig i hans hörn, han märkte att Metallbiten skav in i hans sår.
Han väckte Metallbiten som sa förvånat:
"Nejdu, jag kände då ingenting! Väck mig inte igen är du snäll, godnatt på sig, nu måste jag fortsätta sova."

Men Träbiten blev arg och sa:
"Så här kan de inte fortsätta!
Du märker inte hur ont jag får av ditt skavande och hur hård och vass du är.
du märker ju ingenting! Inte ens om du så klöv mig på mitten!"

Metallbiten kunde inte för sitt liv förstå varför Träplankan blivit så känslig.
"Äh de går över" sa Metallbiten och somnade genast om.

Fler dagar gick, snart gick en månad
och Träplankans sår började förmultna och han blev blek
och mådde dåligt varje dag.

Till slut kom han å tänka på att han inte umgåtts
med något organiskt material på flera år,
Metallbiten trivs inte så bra ihop med annat trä
och Träplankan hade inget emot annan metall
så de hade bara blivit så att de båda bara umgicks med metall,
och en å annan silverstång och mässingsplåt.

Som en förnimmelse förstod Träplankan
att om han fortsatte leva med Metallbiten
skulle han tillslut förmultna helt.
Han var tvungen att fly.

Han begav sig tillbaka till skogen,
där han visste att han skulle finna fler som sig själv.
Han kom inte mer än två minuter in i skogen förens han träffade sin gamle vän Grenen. Grenen hade legat i en annan fabrik men de kom från samma träd ursprungligen.

Träplankan blev så fruktansvärt glad
och Grenen sa åt honom att stanna så länge han ville.
Och de gjorde han.

Med tiden kom andra gamla vänner dit också,
en gammal gräsplätt han träffat en gång på en fest,
de hade kommit så bra överrens.
Gräsplätten berättade att han flyttat till Berlin ett tag
men sen kommit tillbaks för han saknade sin skog.

Träplankan levde här i år därefter
och det tog inte ens en dag innan förmultningen på hans högra hörn
var läkt och han sken som solens starkaste stråle.
Hans bark hade blivit brun-gul i sin nyans, som gammalt guld var den,
så glad var han.

Vad Träplankan insett var;
att man kan göra många bra hybrider,
utav metall, trä och andra individer.
Men att leva sida vid sida med en sådan rival,
går endast om man själv, är av samma material.

En historia om kortsiktig vänskap och långsiktigt hat
av Gustav S. Carlsson.
11/03 - 09
- på andra sidan av din gata.