Även om vi gick en kort bit så tror jag att vi någonstans på vägen, såg en glimt av evigheten...

VI ÄR BÅDA VATTEN
Jag tror att våra fyra ensamma hjul
jobbade för mer

än att bara trotsa vinden
som blåste oss i fel riktning
inatt, vid det stora blå.

Jag tror,
att vi tillsammans insåg,
att det vi stundtals stod bredvid,
var någon slags tidlös glädje.
En glädje som inte handlar om leende
och bekymmerslösa tider,
utan om själva centrum av Liv.

Där vi gick till fots,
tror jag att vi kan ha sett en glimt
av Evigheten.
Jag tror att vi två ihop,
kan inse mer därtill,
fler tidlösa riken,
fler eviga känslor,
än våra medfödda fingrar
kan rada upp
framför våra medfödda ögon.

Och även om vi gick en kort bit
så tror jag att vi någonstans på vägen,

såg en glimt av evigheten...

Vi båda är vatten

-Gustav S. Carlsson
23:50
30/3-09
Någon-stans-i-Djupadalsparken

Ett måste utan mening

Jag går klädd i atombombsskor,
hög hatt av aska och stoff.
Mina byxor är täckta av era samvetskval,
min brist på sympati för era brott

Välkommen till verkligheten
Välkommen till ditt fördärv

Om Leonardo valde mina Ord

vatten ensam Amsterdam Amerika kaniner eremiter erektion ondska kantarell eller erinra rakapparat atom omständlig ignorant antik tidning ingenting ingå gående demoner erkänna namnge genuin introduktion onsdag aggression onanera rasera radikal alkoholist stämpel elektricitet etui . . .

Vatten flyter längs gatan där jag går.
Jag är ensam i Amsterdam.
Kaniner fyllda av ondska
infiltrerar varenda atom i deras närhet.
De är demoner instängda i svarta skinn-etui
i djävulens skolväska...

det Brinner på Vattnet

8 meter över gränsen, kavajen spänner åt,
alla hans nerver löper längs med ärmarna
han behöver nog en båt.
han vänder ryggen mot
han krälar i stoftet
hans liv återvänder i en sekund
slungas tillbaka i havet
han stirrar djupt in i de ögon,
där det brukade finnas en själ
han frågar sig själv om framtiden
svaret handlar bara om det förflutna och han blundar
knuffar allt åt sidan
går av scenen
ner i sanden
ut på bryggan
ner i vattnet
nu är han hemma igen.
ett kyligt stänk vatten täcker hans mage
och håret ligger som klister längs naveln

fanns det verkligen en själ i ögonen förut
eller har han lurat sig själv och sitt hjärta?
är fläcken av vattnet eller av sorgen som var för stor
för hans inre
och därför flytt ut genom närmaste porer i huden?
nådde han verkligen hem efter bryggan
eller är det bara ännu ett stopp på vägen till undergång?
han behöver nog en båt.


Slut, på vilket jävla kapitel de nu än må vara.

- Gustav Carlsson, 18/3-2009
Någon-stans-i-Ingen-mans-land

rysningar om natten

Att smärta kunde göra så ont
Att längtan kunde vara så länge
Att sorg kunde vara så sorglig
Att ångest kunde vara så hemsk
Att ovisshet kunde vara så osäker
Att säkerhet kunde vara så förrädisk...
Att jag kunde vara så instabil.

saker som jag varje dag intalar mig om motsatser till.

sanningen finns närmare än någon tror.
jag borde verkligen skaffa en personlig känslo-tränare.
någon som känner mitt inre bättre än jag själv...

Kapitel Ett av Tre i följd...

Du är metall, dina tankar är frusna och kyliga...

Jag är trä, mina tankar andas

Du läser i rätt rikting...

Ord från Sympatins Dunge

Det var en gång en bit metall
Han sken av skimrande silvrig yta och folk uppskattade hans yttre,
för det var det enda man såg.
Hans tankar verkade svåråtkomliga och hans humor verkade stel,
folk omkring förstod sällan.
Men de som kände honom sen förr, visste mycket väl hur han fungerade.
Många av oss gillade det, somliga älskade det.

Jag är ett fint stycke trä, jag har inga direkta skavanker
och om någon skulle finna någon sådan är det säkerligen inget som folk bryr sig om.
Folk blir dock inte imponerade av mitt skinande yttre,
jag har ju inget.

Jag har många vänner, trä är så användbart.
Trä går att anpassa efter det mesta.
De går ju metall också men... Det är en annan sak.
Metall är alltid metall, oavsett hur det används.

Trä är alltid trä, men det är fyllt av så mycket olika saker
beroende på hur det används och var man hittar det,
och vilken sorts trä det är!
Därmed inte sagt att det ena är bättre än det andra.
Men detta är en historia om vad som kan hända,
om trä och metall ligger intill varandra för länge...

Träplankan & Metallbiten

Det var en gång en fabrik där alla möjliga sorters material
stod staplade bredvid varandra.
Här möttes en dag en planka trä,
och en bit metall.

Runt omkring dem fanns både gummibitar, plywood,
lerhögar, gräsplättar, glasskivor,
ja de mesta du kan tänka dig.

Men just idag fann Metallbiten Träplankan och de kom så bra överrens.
De kompletterade varandra utmärkt!
När Träplankan inte orkade så kunde alltid Metallbiten hjälpa till
och när Metallbiten var för skarp eller styv
för att kunna vrida och böja sig dit han behövde,
kunde alltid Träplankan hjälpa honom.

De kom på att de borde bygga ett snyggt skåp av varandra,
där de kunde göra fiffiga anordningar för olika prylar inuti.
De blev så uppspelta kring detta och startade på en gång.

Träplankan delade upp sig i olika delar som gjorde själva utsidan av skåpet,
Metallbiten smed till lite gångjärn och några platta ytor,
bearbetade dem utifrån att olika saker skulle kunna få plats i utrymmet
och gjorde helt enkelt insidan så praktisk som möjligt.

När skåpet äntligen var klart efter många hårda timmars arbete
var det helt perfekt, alldeles underbart, ja du skulle sett det!
Folk kom från hundra tals mil för att se detta vackra och praktiska skåp,
folk verkade inte få nog av det!

Så efter att ha skrivit ner hur de gjort för att bygga skåpet hoppade de isär
och satte ihop sig till sina ordinarie utformningar,
träbitarna sattes ihop till Träplankan
och skruvarna, gångjärnen och all annan metall sattes ihop till Metallbiten igen.

De båda var så glada över succén att de bestämde sig
för att fortsätta träffas och smida idéer,
de var ju vänner sen innan också så att leva ihop verkade hur kul som helst!

Tiden gick och de låg intill varandra
år efter år, de förblev goda vänner,
och som alla relationer bråkade de titt som tätt,
men inget allvarligt.

Men så en dag kände Träplankan hur de skav i hans högra hörn.
Metallplankan förstod ingenting och brydde sig inget vidare heller,
hade Han fått en repa hade han bara slipat lite sen så hade ingen sett någon skillnad,
därför förstod han inte riktigt vad Träplankan gnällde om.

Men Träplankan var ledsen,
han ville inte hyvla bort en stor bit av sitt högra hörn,
det hade sett jättefult ut och han hade blivit handikappad på kuppen.

Efter några nätter till så vaknade Träplankan av att en hiskelig smärta vred sig i hans hörn, han märkte att Metallbiten skav in i hans sår.
Han väckte Metallbiten som sa förvånat:
"Nejdu, jag kände då ingenting! Väck mig inte igen är du snäll, godnatt på sig, nu måste jag fortsätta sova."

Men Träbiten blev arg och sa:
"Så här kan de inte fortsätta!
Du märker inte hur ont jag får av ditt skavande och hur hård och vass du är.
du märker ju ingenting! Inte ens om du så klöv mig på mitten!"

Metallbiten kunde inte för sitt liv förstå varför Träplankan blivit så känslig.
"Äh de går över" sa Metallbiten och somnade genast om.

Fler dagar gick, snart gick en månad
och Träplankans sår började förmultna och han blev blek
och mådde dåligt varje dag.

Till slut kom han å tänka på att han inte umgåtts
med något organiskt material på flera år,
Metallbiten trivs inte så bra ihop med annat trä
och Träplankan hade inget emot annan metall
så de hade bara blivit så att de båda bara umgicks med metall,
och en å annan silverstång och mässingsplåt.

Som en förnimmelse förstod Träplankan
att om han fortsatte leva med Metallbiten
skulle han tillslut förmultna helt.
Han var tvungen att fly.

Han begav sig tillbaka till skogen,
där han visste att han skulle finna fler som sig själv.
Han kom inte mer än två minuter in i skogen förens han träffade sin gamle vän Grenen. Grenen hade legat i en annan fabrik men de kom från samma träd ursprungligen.

Träplankan blev så fruktansvärt glad
och Grenen sa åt honom att stanna så länge han ville.
Och de gjorde han.

Med tiden kom andra gamla vänner dit också,
en gammal gräsplätt han träffat en gång på en fest,
de hade kommit så bra överrens.
Gräsplätten berättade att han flyttat till Berlin ett tag
men sen kommit tillbaks för han saknade sin skog.

Träplankan levde här i år därefter
och det tog inte ens en dag innan förmultningen på hans högra hörn
var läkt och han sken som solens starkaste stråle.
Hans bark hade blivit brun-gul i sin nyans, som gammalt guld var den,
så glad var han.

Vad Träplankan insett var;
att man kan göra många bra hybrider,
utav metall, trä och andra individer.
Men att leva sida vid sida med en sådan rival,
går endast om man själv, är av samma material.

En historia om kortsiktig vänskap och långsiktigt hat
av Gustav S. Carlsson.
11/03 - 09
- på andra sidan av din gata.

ett brev i tusen bitar

Jag såg henne gå ut genom min dörr
lämna mitt rum, min närhet och mitt liv

hon lämnade mig för de drömmar
och de hopp om ett liv hon
Alltid haft

jag hörde hennes steg trotts att hon var
på andra sidan jorden
men hennes andetag var fortfarande i min nacke

jag såg henne sväva ovanför molnen, utan mig
jag hörde henne skratta, jag hörde henne må bra
allting förutan mig

jag öppnade mina ögon,
hon låg kvar i min famn
jag kände hennes andetag i min nacke,

men fotstegen var hennes hjärta
som bultade
och jag tror det är för mig.

men jag kan inte hjälpa att undra
var detta en dröm eller en framtid?