ett samtal med stängda öron / klagoandens bön

jag sitter här intill väggen.
min ögon är svullna och röda
men min blick är klar som själva ljuset.

har du någonsin suttit vaken i dagar,
sett nätter förvandlas till dagar?

jag tänker på månens jakt efter solen
och gryningens mäktiga färger

jag tänker på hur overkligt det egentligen är,
att kunna iaktta en så universell bagatell;
som en solnedgång.

bara själva tanken på att jag tänker; är mirakulöst enkel,
men bygger på så många osannolika sammanträffanden.

min ensamma existens bygger på ekvationer bortom min uppfattning.

jag ser mig om i mitt rum av kreativitet och andas in känslorna
tankarna
visionerna
tiden.

jag tänker på kärlek, musik, dans, månen och tiden.
dessa kärnlösa ord som vi fyller med konkreta ting och händelser.
minnen om du så vill.

mina ögon blöder men är torra som ved.

jag bevakar fåglarnas morgonvals utanför mitt fönster
-undrar om de filosoferar om sin situation?

tänker en fågel på sin tillvaro i luften?

hyser gråsparven avund till torsken i havet för dess förmåga
att simma fritt i de blåa mjuka, våta vattnet?

längtar sillen efter att få dras med i vindens lekar och känna
värmen blåsa längs fjädrarna i luften, bort från det kalla vattnet
som är dess hem?

jag sitter här, vid min vägg.
och tänker att min hjärna är svullen av intryck och mätt på vakna timmar.
på tal om mätt.
min mage kurrar och jag är torr i halsen.

jag känner ett svagt behov av min älskades stämma. det växer.
småtimmarna växer och solen letar efter fönster att få måla med ljus.

plötsligt slutar ögonen svida.
det är en ny dag.

jag måste sluta prata med mig själv.

- sebastian "malte" carlsson
någonstans-i-rummet, 2009