Känslor från en patetisk människa

det var nu en vecka sen jag kunde blunda utan att gråta

när jag blundar idag känner jag dina läppar mot mina
när jag blundar inatt är jag intrasslad i någons armar, det är dina
när jag blundar nu ser jag dina vackra guldbruna ögon
jag öppnar snart mina ögon igen...

jag klarar inte av att rimma längre
för varje dikt mår jag bara sämre

men jag måste, det är det enda jag har kvar
det enda som ger uttryck för varje andetag jag tar

det är inte lätt att prata i tårar
i en värld fylld utav hjälplösa dårar

jag vill inte vara en del av denna världen längre