ett avslut och en åsikt

Detta är inofficiellt det sista inlägget här. Sedan skriver jag endast på min första bok samt låtar/låttexter framöver. Jag hänvisar gäster med gester till Frida Olhedens blogg samt Per Danielssons blogg. that's poetry in motion. Som avslutning får ni 13 Åsikter om en Symfoni.


13 Åsikter om en Symfoni

Jag känner din glädje, jag känner din sorg.
Jag inväntar dina budskap om livet, döden och kärleken.

Dina toner är som färger i mina öron,
färger som utvecklas
invecklas och avvecklas.
Liksom du och jag och Vi.
Jag är alltid Du
och Du är alltid Jag.
Men Vi blir till Ni
först när Ni blir till Vi.

Likaså blir vår symfonis ackord till en hård
och sträv sten,
från att ha varit den lättaste fjäder,
den från en döende tjäder,
som tappar hela din skrud
i sitt sista vingslag på väg till sanningen.

Och sanningens sång är symfoniernas gemensamme nämnare,
deras samklang i havets djupa grund leder frekvenserna av det orörda mot sitt mål.

I havet ekar ingenting efter allting eftersom att allting är ekot efter ingenting.

På samma sätt är symfonins slut förutan början,
då symfonins början är dess eget slut.

Men är den inte blott en beräkning av matematiska formler utklädda till toner?
Ett genis syndrom baserat på medeltida skalor?

I min värld är Symfonin källan till alla känslor och därför är du med ett endaste ord: Allt.

Sebastian M. Carlsson
För-Sista-Gången-Över-Åsen
2010

ett samtal med stängda öron / klagoandens bön

jag sitter här intill väggen.
min ögon är svullna och röda
men min blick är klar som själva ljuset.

har du någonsin suttit vaken i dagar,
sett nätter förvandlas till dagar?

jag tänker på månens jakt efter solen
och gryningens mäktiga färger

jag tänker på hur overkligt det egentligen är,
att kunna iaktta en så universell bagatell;
som en solnedgång.

bara själva tanken på att jag tänker; är mirakulöst enkel,
men bygger på så många osannolika sammanträffanden.

min ensamma existens bygger på ekvationer bortom min uppfattning.

jag ser mig om i mitt rum av kreativitet och andas in känslorna
tankarna
visionerna
tiden.

jag tänker på kärlek, musik, dans, månen och tiden.
dessa kärnlösa ord som vi fyller med konkreta ting och händelser.
minnen om du så vill.

mina ögon blöder men är torra som ved.

jag bevakar fåglarnas morgonvals utanför mitt fönster
-undrar om de filosoferar om sin situation?

tänker en fågel på sin tillvaro i luften?

hyser gråsparven avund till torsken i havet för dess förmåga
att simma fritt i de blåa mjuka, våta vattnet?

längtar sillen efter att få dras med i vindens lekar och känna
värmen blåsa längs fjädrarna i luften, bort från det kalla vattnet
som är dess hem?

jag sitter här, vid min vägg.
och tänker att min hjärna är svullen av intryck och mätt på vakna timmar.
på tal om mätt.
min mage kurrar och jag är torr i halsen.

jag känner ett svagt behov av min älskades stämma. det växer.
småtimmarna växer och solen letar efter fönster att få måla med ljus.

plötsligt slutar ögonen svida.
det är en ny dag.

jag måste sluta prata med mig själv.

- sebastian "malte" carlsson
någonstans-i-rummet, 2009

Skillnad

det är som att gräva i sanden med såriga fingrar
det är som att öppna en gåva med gråten i halsen
du kan se det som ett öppet sår över din näthinna
jag pratar om det här med att...
Leva

själv så väljer jag att ignorera det som en våldtäkt i familjen
som en döende pundare i väggrenen
som en blödande kråka med överkörda vingar
du vet, det där folk kallar...
Medlidande

om du ser oss kanske du förstår hur vi känner
om du hör oss kanske du känner av att det brinner
då blir kanske du, liksom vi, bara ett offer
för det är vi alla, vi som är...
Äkta

kanske blir du, liksom jag, ett överhoppat hjärtslag
en omedveten tanke, eller en bortglömd namnsdag.
någon som alla missat, för att vi inte gör någon egentlig...
Skillnad

-Gustav "Malte" Nejlima
Någonstans-Efter-Solen-2009
...?...

vitt på svart; en sanning från min kärlek

det finns tusentals dikter och noveller jag hade velat pryda denna sida med, bukowski, ginsberg, whitman, fitzgerald och kerouac för att nämna några. men aldrig har jag blivit så överväldigad av en dikt och aldrig har mitt hjärta insett ett ords personlighet eller en menings uttryck så fulländat som av denna dikt... tack min mejram. detta är det vackraste jag läst.

och jag flyttade hemifrån så fort jag fick chansen
och målade upp mig själv som ett offer så fort det blev höst
låste dörren till resten av världen
och hällde kokande vatten över mina fingrar tills dem blev vinröda

och försökte falla för någon annan än dig
och såg lite annorlunda på livet
när stadens spöken
började leva igen

och köpte mig en ny värld
när jag var halvvägs in på dagboken
och när dem var som billigast på ebay

jag vaknade lagom till april
precis som du
och det blev vi
någon gång i mitten av maj

och alla mina regler för hur jag borde leva
suddades ut
och mina ögon sa aldrig mer orden:
"om du visar ödmjukhet så kan jag såra dig"

men jag slutade aldrig älska det.
och jag slutade aldrig älska dig.

Gillespie - A travel towards the unknown

And as we get further into the new area of the sun,
they pump their horns full with pain and discomfort,
only to let it out in a quick outburst along with the most carefully chosen set of notes.
Reading a piece in the same tempo from a paper would most likely set either your eyes or the paper on fire.
The trombone player has just let off ground, he's flying along with a mockingbird outside my window, and they both aim for the sun.
Dizzy breaks him off before he gets too separated from the band.
We're all in this together.
Mr. Gillespie surrender his soul to a row of outstanding arpeggios
and as he rise from the earth along with his drummer
who accelerate the beat in symbiosis with our leader and his fearless golden gun.
Somewhere up there I see that the sky and the clouds are all being' pushed aside as the trumpet cries out a series of heart aching melodies.
Every one of them furiously bringing us one step closer to the stars and beyond.
The bass player gives into the theme and everybody brakes off while the drummer caress his band mates every note with a constant boping on the ride,
marking every new chapter in this story with a fill on the snare.
We all float now; the duo seems to have captured the rest of us in a bubble,
which we all start hovering above ground in.
My stomach has gone from the most tense organ in my whole body to being a kind of peaceful brick giving me a centre gravity-point that I can hold to be in control of our
evolving state of being.
Just like a thunderstorm from a clear sky Charlie Parker turns into the shape of an animal, roaring out his inner demons in front of us and suddenly an explosion from his golden piece of pure love throws every single one of us straight into the sun.
None of us could have anticipated the result of constant rising in the degree of intensity and speed to be as revolutionary and insane as this.
If there is a God out there, he's not spending his time answering your prayers,
he's off listening to Mr. Parker and Mr. Gillespie turning his creation
upside down and inside out.
We all look at each other as the last note of the tune echoes on into eternity.
Charlie and Dizzy smiles at us with an extra large portion of understanding and secure emotion. You must understand; none of us knew where we'd landed and they both noticed this.
That's why they’re smiling.
Charlie puts his alto saxophone on the ground,
or whatever we're standing on, and sits down on his knees.
With a mysterious look on his face and with a hint of insanity in his eyes he says;
- Welcome home, boys. This is it.

- Gustav Carlsson
Somewhere-Over-The-Rainbow
2009

Maltes Resor: Djungeln Släpper Taget

Jag åker ner för en flod av vin med en kanot av vitt guld
Du står vid ett vattenfall och väntar på mig
Du ler
jag vinkar och tappar ena åran
du börjar skratta och jag närmar mig kanten
du tar upp en gyllene tiara ur din väska och slänger den över kanten
jag flyger ur kanoten med en åra i högerhanden och mina fötter har domnat
när jag är som längst ut i luften hör jag dig ropa
"fånga den! vi ses på andra sidan, då är det alltid vi! Fånga den bara!"
Tiaran flyger förbi mina ögon bort mot horisonten
jag slänger fram min vänsterhand med en manisk beslutsamhet
en beslutsamhet som endast överträffas av mitt hjärtas bultande längtan
Efter dig, efter att vara vi.
Jag fångar tiaran och faller.
det är säkert 50 meters fritt fall och åran glider ur mitt grepp
jag oroar mig inte för något.
jag har tiaran i ett fast grepp och dina ord klingar i öronen än.
4 sekunder går och jag hinner få grått hår vid tinningarna
innan sekund nummer fem går av stapeln landar jag med högerögat först
rätt in i en klippa vid strandkanten och vattenfallets slut.
mitt huvud förgörs likt en spegel som slängs in i en vägg
min hjärna exploderar och färgar all sand på stranden rött och rosa.
Det ser ut som en misslyckad efterfest där vid klippan. Det ser inte alls ut att vara kul.
Men det är det. En kropp ligger sönderslagen och avbruten vid vattenfallets ände. Vinet från fallet stänker på liket och jag ser allt från ovan och kan inte annat än klaga till dig över nyans-skillnaderna vinet och mitt blod emellan. Det funkar helt enkelt inte. Jag har för ljust blod.
Du ler mot mig igen och vi går bort från vattenfallets början och in mot djungeln. Du har tiaran på dig och jag vänder mig om en sista gång, där ligger den...
åran ligger nere vid liket, hel och orörd, som om ingen någonsin rört vid den. Det är en ganska vacker bild, ett deformerat lik ackompanjerat av en orörd åra. En sprängd hjärna, en blodtäckt strand, en flod av vin och tårar från ett vattenfall strax intill. Det är Max Ernst bortglömda och ännu-ej-påbörjade verk. Och vi lämnar det åt historien och spenderar resten av färden hem från djungeln hand-i-hand och din tiara glittrar mot solens sken och jag ler för första gången sen jag köpte min kanot på blocket för hela min månadspeng. Det känns som att djungeln har släppt taget, än en gång.

- Malte
Någonstans-i-mitten-av-kärlekens-djungel
2009

Att Följa Sitt Hjärta: Stigen genom helvetets två portar, Sorg och Vemod

jag vet att du sa att jag inte alls fick
men jag klarar det inte annars,
jag är i ett allt för dåligt skick

men jag har inga andra plåster,
jag har inga andra bandage
som hjälper mot känslan
att jag är ett okänsligt as

för om jag nu vill försöka
bli av med mina sår utav sorg
måste jag ord för ord,
rasera det som står kvar av min borg.

jag vill bli förlåten,
jag vill vara hel
jag känner mig lycklig
men ändå så stel
jag önskade att allt
va kvar som förut
samtidigt är det bäst
att det förblir som det är nu.

jag har älskat vår trygghet,
jag har älskat vårt hopp
jag tänker på när vi förvandlades
till en enda kropp
hur allt det vi upplevt,
allt de där jag kan minnas
har etsat sig fast
på mitt hjärtas själva hinna

att älska är något jag aldrig
kommer att välja bort
för Kärlek kan jag vandra
genom vått liksom torrt
men nu är jag trygg,
jag känner mig bra
förlåt mig men jag...
kommer inte tillbaks