måndag 25 maj 2009

Gillespie - A travel towards the unknown

And as we get further into the new area of the sun,
they pump their horns full with pain and discomfort,
only to let it out in a quick outburst along with the most carefully chosen set of notes.
Reading a piece in the same tempo from a paper would most likely set either your eyes or the paper on fire.
The trombone player has just let off ground, he's flying along with a mockingbird outside my window, and they both aim for the sun.
Dizzy breaks him off before he gets too separated from the band.
We're all in this together.
Mr. Gillespie surrender his soul to a row of outstanding arpeggios
and as he rise from the earth along with his drummer
who accelerate the beat in symbiosis with our leader and his fearless golden gun.
Somewhere up there I see that the sky and the clouds are all being' pushed aside as the trumpet cries out a series of heart aching melodies.
Every one of them furiously bringing us one step closer to the stars and beyond.
The bass player gives into the theme and everybody brakes off while the drummer caress his band mates every note with a constant boping on the ride,
marking every new chapter in this story with a fill on the snare.
We all float now; the duo seems to have captured the rest of us in a bubble,
which we all start hovering above ground in.
My stomach has gone from the most tense organ in my whole body to being a kind of peaceful brick giving me a centre gravity-point that I can hold to be in control of our
evolving state of being.
Just like a thunderstorm from a clear sky Charlie Parker turns into the shape of an animal, roaring out his inner demons in front of us and suddenly an explosion from his golden piece of pure love throws every single one of us straight into the sun.
None of us could have anticipated the result of constant rising in the degree of intensity and speed to be as revolutionary and insane as this.
If there is a God out there, he's not spending his time answering your prayers,
he's off listening to Mr. Parker and Mr. Gillespie turning his creation
upside down and inside out.
We all look at each other as the last note of the tune echoes on into eternity.
Charlie and Dizzy smiles at us with an extra large portion of understanding and secure emotion. You must understand; none of us knew where we'd landed and they both noticed this.
That's why they’re smiling.
Charlie puts his alto saxophone on the ground,
or whatever we're standing on, and sits down on his knees.
With a mysterious look on his face and with a hint of insanity in his eyes he says;
- Welcome home, boys. This is it.






- Gustav Carlsson
Somewhere-Over-The-Rainbow
2009

söndag 10 maj 2009

Maltes Resor: Djungeln Släpper Taget

Jag åker ner för en flod av vin med en kanot av vitt guld
Du står vid ett vattenfall och väntar på mig
Du ler
jag vinkar och tappar ena åran
du börjar skratta och jag närmar mig kanten
du tar upp en gyllene tiara ur din väska och slänger den över kanten
jag flyger ur kanoten med en åra i högerhanden och mina fötter har domnat
när jag är som längst ut i luften hör jag dig ropa
"fånga den! vi ses på andra sidan, då är det alltid vi! Fånga den bara!"
Tiaran flyger förbi mina ögon bort mot horisonten
jag slänger fram min vänsterhand med en manisk beslutsamhet
en beslutsamhet som endast överträffas av mitt hjärtas bultande längtan
Efter dig, efter att vara vi.
Jag fångar tiaran och faller.
det är säkert 50 meters fritt fall och åran glider ur mitt grepp
jag oroar mig inte för något.
jag har tiaran i ett fast grepp och dina ord klingar i öronen än.
4 sekunder går och jag hinner få grått hår vid tinningarna
innan sekund nummer fem går av stapeln landar jag med högerögat först
rätt in i en klippa vid strandkanten och vattenfallets slut.
mitt huvud förgörs likt en spegel som slängs in i en vägg
min hjärna exploderar och färgar all sand på stranden rött och rosa.
Det ser ut som en misslyckad efterfest där vid klippan. Det ser inte alls ut att vara kul.
Men det är det. En kropp ligger sönderslagen och avbruten vid vattenfallets ände. Vinet från fallet stänker på liket och jag ser allt från ovan och kan inte annat än klaga till dig över nyans-skillnaderna vinet och mitt blod emellan. Det funkar helt enkelt inte. Jag har för ljust blod.
Du ler mot mig igen och vi går bort från vattenfallets början och in mot djungeln. Du har tiaran på dig och jag vänder mig om en sista gång, där ligger den...
åran ligger nere vid liket, hel och orörd, som om ingen någonsin rört vid den. Det är en ganska vacker bild, ett deformerat lik ackompanjerat av en orörd åra. En sprängd hjärna, en blodtäckt strand, en flod av vin och tårar från ett vattenfall strax intill. Det är Max Ernst bortglömda och ännu-ej-påbörjade verk. Och vi lämnar det åt historien och spenderar resten av färden hem från djungeln hand-i-hand och din tiara glittrar mot solens sken och jag ler för första gången sen jag köpte min kanot på blocket för hela min månadspeng. Det känns som att djungeln har släppt taget, än en gång.



- Malte
Någonstans-i-mitten-av-kärlekens-djungel
2009

onsdag 6 maj 2009

Att Följa Sitt Hjärta: Stigen genom helvetets två portar, Sorg och Vemod

jag vet att du sa att jag inte alls fick
men jag klarar det inte annars,
jag är i ett allt för dåligt skick

men jag har inga andra plåster,
jag har inga andra bandage
som hjälper mot känslan
att jag är ett okänsligt as

för om jag nu vill försöka
bli av med mina sår utav sorg
måste jag ord för ord,
rasera det som står kvar av min borg.

jag vill bli förlåten,
jag vill vara hel
jag känner mig lycklig
men ändå så stel
jag önskade att allt
va kvar som förut
samtidigt är det bäst
att det förblir som det är nu.

jag har älskat vår trygghet,
jag har älskat vårt hopp
jag tänker på när vi förvandlades
till en enda kropp
hur allt det vi upplevt,
allt de där jag kan minnas
har etsat sig fast
på mitt hjärtas själva hinna

att älska är något jag aldrig
kommer att välja bort
för Kärlek kan jag vandra
genom vått liksom torrt
men nu är jag trygg,
jag känner mig bra
förlåt mig men jag...
kommer inte tillbaks

söndag 3 maj 2009

Melankoli och en Barndomsvisa av en "vuxen" man

jag leker alltid om natten
bara så du vet
allt jag kan är allt jag vet och det blir aldrig bättre än så
jag försöker bli bra men att vara sämst är en obotlig sjukdom
och jag förmultnar snabbare för var dag

-

alla vet vi vad som krävs, en riktig evighetsmaskin
men fåglarna om morgonen sjunger bara för dig
och jag ligger här, ensam och kall
alla vet vi vad som krävs, förutom ett evigt undantagstillstånd
det krävs kärlek och hat.
Du låg helt ensam och pratade med månen
och när jag ringde dig på telefonen
de va då du sa:
"alla våra drömmar faller ner hit på jorden,
vill du stå där i regnet och fånga dem med mig?"
våra vänner ser de alla vet, att vi två kontrollerar tiden
med en kyss ifrån månen.

-

Kommer du stå på stationen
och vissla falskt med visselpipstonen
kommer du vänta på mig
trotts att jag inte kommer, för att hämta dig.
står du stilla i regnet, kommer du ta mig tillbaks
trotts att alla omkring tänker på samma sak
vi har pratat å vi pratar än
om kärlek, hat och sanningen
å när vi landa på månen
föll den första riktiga tåren

det är nu du ska säga; jag älskar dig
för ikväll är enda natten som du får med mig

när verkligheten slår till igen
då stannar tiden och se här sen
då jag dödar pirater och räddar fagra prinsessor
som blir bestulna på kärlek av gamla ondsinta häxor
här rinner känslorna långsamt likt en flod förbi
och tiden vi haft tillsammans är en båt klädd i kärleksmani
jag vill ju bara älska dig men att stå helt still är ingen grej
som jag vill uppleva igen.
vi håller hårt om alla tårarna
å gömmer dem bland årorna
till skeppet vi åkt på sen vi fann varann
å nu lättar vi ankar mot en främmande strand

det är nu du ska säga; jag älskar dig
för ikväll är enda natten som du får med mig

-


SLUT PÅ KAPITEL 12!


-Gustav Carlsson
Någon-stans-i-dimman-av-april, 2009

onsdag 22 april 2009

Roskilde är Kärlekens Synonym

67 dagar utan sol
67 dagar spelar kärleksmelodier på en söndrig fiol

i väntan på allt de där
i väntan på all kärlek utan besvär
det är precis där jag står och fryser
det är där jag står och sjunger en hymn
det är där jag lagar mitt hjärta med ett sista stygn.

67 dagar utan dig
67 dagar måste jag vänta innan du håller om mig

i väntan på alla sår
i väntan på alla tårar som bara flyter på
det är precis så jag mår när jag fryser
det är så jag mår när jag sjunger en hymn
det är så jag mår när jag lagar mitt hjärta med ett sista stygn

67 dagar! det börjar bli akut
67 dagar tills kyssen, som aldrig får ta slut.




-Gustav Carlsson
Någon-stans-på-väg-mot-solen, 2009

måndag 20 april 2009

Början på något nytt...

Jag lägger känslorna på hyllan nu.

Inget kommer handla om kärlek hädanefter,
allt som behandlas är nytt, inga rester.

Jag kommer ge mig in i miljöer och karaktärer,
jag koncentrerar mig nu på alla ruttna städer.

Alla tankar om dig, mig och alla andra är passé,
mina känslor var ändå aldrig menade att bli succé.

Det kanske är lika bra nu när våren är här
att få byta om, ta nya tag och kanske byta artär.

Få nya krafter, nytt blod i ådrorna
slippa det gamla och använda årorna.

Mitt liv är en kanot ner för en forsande flod,
det är lika bra att njuta innan man hostar blod.

Visst måste det vara nyttigt, eller vad säger du?
Att jag lägger känslorna på hyllan, redan nu.



Då var det efter lång väntan slut på kapitel 11...
Och ni kan ha de bra.

Gustav "Malte" Carlsson
-Någon-stans-i-skuggan-av-världen, 2009

söndag 19 april 2009

Du är en fin sammansättning molekyler

Jag sitter jag skriker jag sjunger jag gråter
Jag tänker inte buga eller truga för en order inom mig eller dig.
Vi lever inte ens en gång, vi lever nätt å jämt över huvud taget.

Jag tänker inte avsluta livet som en fikapaus på Kungsgatan med Emil Jensen
Det är så allting börjar, men jag kommer dö utan eftertexter.
Och ni kommer inte fatta någonting.


Improvisationen kommer bli min död.