Ord från Sympatins Dunge

Det var en gång en bit metall
Han sken av skimrande silvrig yta och folk uppskattade hans yttre,
för det var det enda man såg.
Hans tankar verkade svåråtkomliga och hans humor verkade stel,
folk omkring förstod sällan.
Men de som kände honom sen förr, visste mycket väl hur han fungerade.
Många av oss gillade det, somliga älskade det.

Jag är ett fint stycke trä, jag har inga direkta skavanker
och om någon skulle finna någon sådan är det säkerligen inget som folk bryr sig om.
Folk blir dock inte imponerade av mitt skinande yttre,
jag har ju inget.

Jag har många vänner, trä är så användbart.
Trä går att anpassa efter det mesta.
De går ju metall också men... Det är en annan sak.
Metall är alltid metall, oavsett hur det används.

Trä är alltid trä, men det är fyllt av så mycket olika saker
beroende på hur det används och var man hittar det,
och vilken sorts trä det är!
Därmed inte sagt att det ena är bättre än det andra.
Men detta är en historia om vad som kan hända,
om trä och metall ligger intill varandra för länge...